摘要：I denna artikel studeras kroppsvätskornas funktion i Henrik Wergelands Skabelsen, Mennesket og Messias (1830) i jämförelse med C.J.L. Almqvists Murnis (1819). Undersökningen motiveras av ett mer övergripande spörsmål om hur landskapet blir heligt i 1800-talets litteratur. Från det sena 1700-talets hänförelse av det sublima i naturen – överväldigande och okontrollerbar – förskjuts naturupplevelsen till kärleken till nationella landskap – ett nationellt territorium att vörda, värna och kontrollera. Jag argumenterar för att Wergeland förlitar sig på rinnande materialitet för att gestalta förbindelsen mellan himmel och jord, medan kroppsutsöndringar i Almqvist verk istället fungerar som tecken på sammansmältning mellan ändlighet och oändlighet. Såväl Wergelands kosmogoni som Almqvists sagor är inskrivna i nationalistiska projekt och synliggör två sätt på vilka nationellt territorium blir heligt såsom kropp genom inkarnation som tankefigur.
