摘要：Regleringen av svensk forskarutbildning handlar i hög utsträckning om forskningens villkor. Samtidigt har kraven om samverkan med samhället i övrigt, den så kallade ”tredje uppgiften”, fått en alltmer framträdande roll för all forskande personal, därmed också för doktorander. Till detta har också kravet om att forskningsresultaten ska nyttiggöras fogats. Emellertid tycks det ändå som om de institutionaliserade förväntningarna på forskarutbildningen framförallt handlar om vetenskaplig skolning. Högskolelagen ger ingen klarhet i hur den ”tredje uppgiften” skall praktiseras, bara att samverkan skall ske. I den här artikeln studeras vilka praktiska konsekvenser denna reglering har för forskarutbildningens mål och genomförande. Analysen utgår från en fallstudie av samhällsvetenskapliga fakulteten vid Lunds universitet där prefekter och forskarutbildningsansvariga svarat på frågor om hur regelverken tolkas och efterlevs. Två distinkta teman kan urskiljas i svaren. I det första, handledarskapet som en kollektiv angelägenhet, framhålls vikten av att handledning och lärandemål måste ses som en kollektiv handling samtidigt som denna hållning synliggör svårigheterna att uppnå målen. I det andra temat diskuteras det mångbottnade begreppet nytta, där diskussionerna med all tydlighet visar att nyttobegreppet rymmer många, heterogena och emellanåt motsägelsefulla betydelser.
