摘要：De senaste decennierna har kvaliteten i högre utbildning blivit en allt viktigare fråga. Över nästan hela världen har olika externa och interna kvalitetssystem införts för att kontrollera och/eller utveckla utbildningskvaliteten. Inom samarbetet i International Network of Quality Assurance Agencies in Higher Education har man antagit internationella riktlinjer för hur externa kvalitetssystem ska utformas (INQAAHE, 2007). De bygger på att universiteten ska genomföra självvärderingar som granskas av externa bedömare som också gör platsbesök och skriver en rapport. I Europa har Bolognaprocessen och även EUA (European University Association) starkt bidragit till utvecklingen av metodiken. Vid ministermötet i Bergen 2005 rekommenderades tillämpningen av ESG European Standards and Guidelines (ENQA, 2005) som anger motsvarande metodik för kvalitetssystem både för nationer och för enskilda universitet. EUA:s årliga kvalitetskonferenser samlar stora grupper av kvalitetsansvariga administratörer och universitetsledningar på teman som hur man kan utveckla en verksam kvalitetskultur. Men trots denna uppbackning är det ändå ganska svårt att få grepp om alla de aktiviteter som kan inrymmas i begreppen EQA (External Quality Assurance) och QE (Quality Enhancement). På nationell nivå har det dessutom visat sig att kvalitetssystemens metodik ofta genomgår stora och ibland oförutsägbara förändringar främst av politiska skäl (Hopbach, 2011; Sursock & Smidt, 2010). Oklarheterna består trots att kvalitetssystemen expanderar och ger upphov till nya tidskrävande arbetsuppgifter för stora grupper av akademiker. Och trots att hög kvalitet i forskning och undervisning bör vara en hjärtefråga för akademin betraktar många akademiker kvalitetssystem med stor skepsis (Harvey & Williams, 2010). Hur ska man ställa sig till detta om man tar på sig ett ledningsuppdrag inom högre utbildning på fakultets- eller universitetsnivå?
