摘要：Som jag betonar i Svensson [1997] har en intensiv diskussion om centralbankens ställning och penningpolitikens institutionella ram pågått i många länder under de senaste två decennierna. Denna diskussion har lett fram till en stark rekommendation om hur penningpolitikens institutionella ram bäst organiseras. Denna ram innefattar (1) ett tydligt (gärna lagstiftat) långsiktigt prisstabilitetsmål för penningpolitiken, (2) exekutiv självständighet för centralbanken, när det gäller att välja medel att uppfylla målet, samt (3) mekanismer för ansvar och demokratisk kontroll av penningpolitiken. Reformer av penningpolitiken i denna riktning har också genomförts i många länder, i Europa senast i Storbritannien och Sverige. I Västeuropa är det nu bara Norge som inte har en dylik institutionell ram för penningpolitiken. I min artikel uttrycker jag förvåning över att det i Norge inte tycks finnas någon diskussion av sådana institutionella reformer. Reegård hävdar att detta är felaktigt och att det finns en ganska livlig debatt, samt hänvisar till Sosialøkonomen nr 5 och 8 1997. Artiklarna där handlar dock inte om penningpolitikens institutionella ram, utan bland annat om för- och nackdelarna för inflationsmål och växelkursmål. Min förvåning över bristen på diskussion om centralbankens ställning och institutionella reformer av penningpolitiken kvarstår således. Reegård framför också några invändningar mot ett inflationsmål, nämligen att ett inflationsmål skulle (1) försvaga grunden för lönebildningen i Norge, (2) skapa en risk för en nominell appreciering av kronan, vilket skulle omöjliggöra att sysselsättningen upprätthålls i industrin, samt (3) riskera att leda till en överdriven inflationsbekämpning.
