摘要：De svenska lönesättningsinstitutionerna har under den senaste tjugoårsperioden genomgått omfattande förändringar; exempelvis har de centrala aktörerna som LO och SAF idag ingen direkt roll i löneförhandlingarna och inslagen av individuell lönesättning har blivit större både i privat och i offentlig sektor. Dessutom har miljön som de lönesättande aktörerna verkar i varit turbulent: den svenska ekonomin gick under 1990-talets första år från en höginflationsregim till låg inflation och en oberoende centralbank med ett inflationsmål; det sena 1980-talets överhettade arbetsmarknad med mycket låga arbetslöshetstal övergick på kort tid till efterkrigstidens djupaste lågkonjunktur under de första nittiotalsåren. I lågkonjunkturens fotspår nådde dessutom de arbetsmarknadspolitiska programmen rekordhöga nivåer mätta som utgiftsandelar av BNP, antalet berörda individer eller andelar av arbetskraften.
