摘要：I inledningen av det tidiga 1990-talets djupdykning på den svenska arbetsmarknaden låg tonvikten i arbetsmarknadspolitiken nästan helt på arbetsmarknadsutbildningen (AMU) – antalet personer i AMU ökade under andra halvåret 1991 från ungefär 50 000 till historiska rekordnivåer på omkring 100 000. I slutet av år 1991 gick därmed betydligt mer än hälften av alla som deltog i något arbetsmarknadspolitiskt program i någon arbetsmarknadsutbildning. Detta kunde tyckas vara en klok strategi: utvärderingar av AMU tydde på goda effekter för deltagarna under 1980-talet; det låter också som en god idé att ”passa på” att kompetensutveckla arbetskraften under en djup lågkonjunktur. Hittills genomförda utvärderingar av arbetsmarknadsutbildningens effekter under 1990-talet talar dock för att dessa uppfattningar inte var så väl grundade: Det har inte gått att systematiskt påvisa att deltagarnas framtida inkomster eller chanser att hitta arbete förbättrades påtagligt. Tvärtom tyder de flesta utvärderingarna av 1990-talets arbetsmarknadsutbildning på att effekten för deltagarna i bästa fall inte varit negativ. Eftersom AMU är det dyraste av de arbetsmarknadspolitiska programmen finns det i efterhand anledning att ifrågasätta den förda politiken. En fördel med misstag är emellertid att man kan lära sig något av dem för att förhoppningsvis kunna undgå att göra om dem. Vad kan vi då lära av misstagen i 1990-talets arbetsmarknadspolitik?
