摘要：År 1993 delades Byggnadsstyrelsen upp i fl era fastighetsförvaltande bolag och verk. Dessa skulle hyra ut lokaler till myndigheter och verk med tillämpning av internhyror. Detta låg i linje med den modell för beställare– utförare och sälj–köpsystem inom den offentliga sektorn som blivit på modet. Emellertid har införandet av internhyror inte gått helt smärtfritt. Ett uppmärksammat exempel var när Naturhistoriska Riksmuseet för några år sedan vägrade att leverera in de enligt ledningens uppfattning alltför höga hyror som det nya Fastighetsverket åsatt dess lokaler. Museiledningens motivering var att när väl hyrorna betalats återstod mindre resurser för den egentliga verksamheten än vad som bedömdes vara rimligt. Ytterligare exempel på protester från dem som ”drabbats” av de statliga internhyrorna redovisas av Svanberg (2001). Kritik mot den nya ordningen framförs också av Riksdagens revisorer (2001). Kritiken har bland annat gällt att regeringen inte givit tydliga direktiv beträffande vilken hyressättningsmodell som ska tillämpas för olika typer av fastigheter.
